Idéhistoriker Leif Runefeldt är aktuell med boken Att hasta mot undergången som undersöker synen på konsumtion i Sverige under tiden 1720-1820.

– Då ökade handeln och vi fick allt fler kolonialvaror som kaffe, te, porslin och färgämnen. De kunde användas på ett sätt som ansågs hota ordningen, varför det inleddes en debatt om konsumtionen i samhället. Den fördes bland annat i tidskrifter, i småskrifter och på teatern.

Hur såg kritiken ut?

– Den var blandad. Det fanns ett led som gick ut på att människan var som ett djur – en härmapa – som drivs av låga begär och inte var förnuftig. En sådan människa blev ett hot mot samhällsordningen eftersom hon inte förmådde fatta rationella beslut. En annan typ av kritik gick ut på att det var bättre förr – att människan hade blivit ytlig och fåfäng. Dessutom fanns en könsaspekt; den kvinnliga konsumtionen var extra förkastlig. En kvinna som själv bestämde över sin konsumtion var förstås frigjord och satte sig upp mot patriarkala mönster, vilket uppfattades som ett hot…